Kära jaktdagbok #10: En enda träff på min måltavla

Jag har skjutit hagelgevär mot lerduva en gång innan. Det var tidigt i somras på Rosersbergs Jaktskytteklubb med min kompis Max. Jag var noga med att jag skulle få en fin första upplevelse då, utan stress och rädsla. Det var första gången jag höll i ett riktigt vapen. Innan hade jag bara skjutit på Gröna Lund och då förstod jag inte alls vad som menades med att sikta, så jag bara sköt och hoppades på det bästa. En teknik som inte är tillämpbar när det kommer till jakt. Då på Rosersberg fick jag ett väldigt varmt välkomnande. Skytteledarna som var på sportingbanan instruerade mig tålmodigt och pedagogiskt genom mina första skott mot lerduvorna. Jag träffade två av kanske femton totalt. Till slut var jag så öm i axeln av rekylen, slut i armarna för jag spände mig så och min hjärna kändes som mos. Det var lika bra att avsluta för dagen. Hela sommaren gick utan ett enda besök på skyttebanan.

Men nu var det äntligen dags för första övningsskyttet med jägarskolan. Fick skjuts med min nya jägarkompis Malin till Roslagens Jaktskytteklubb en bit från Norrtälje. Där skulle vår lärare Hasse Wallin möta upp och lära oss skjuta både hagel och kula. Vi var ett förväntansfullt gäng som klev ur bilarna på parkeringen. Natten hade varit kylig och gräset var fullt av dagg. Det såg ut att bli en fin dag. Solen strålade från en klarblå himmel och vi var alla laddade.

IMG_6740

Här ser vi nästan hela gänget. Från vänster: Lucas, Erik, Stefan, Carl, läraren Hasse och Malin. Vi började med lerduveskytte. En efter en fick vi testa att skjuta och det gick bra för alla. Jag tycker att det märktes när det ”klickade till” för folk. De första skotten folk sköt var ofta missar, men efter ett par försök var det som om något föll på plats. En efter en splittrades duvorna och vi applåderade varandras framgångar. Det var fin stämning på banan. Det gick bra för mig också, som mest sköt jag tre duvor i en följd. Annars spridda träffar här och där. Känner dock att jag behöver öva betydligt mer för att jag ska känna mig säker på skyttet.

IMG_6742

Lucas, Erik och Fanny tittar uppmärksamt på när Malin ska skjuta.

IMG_6741

Malin visade sig vara en riktig talang på det här med hagelskytte och riktigt pulveriserade vissa duvor. Pang. Poff. Så sprängdes duvan när hon sköt.

IMG_6744

När alla skjutit två omgångar och ätit lunch i det vackra vädret var det dags att inta kulskyttebanan. Vi skulle få skjuta kaliber .22 sittande och stående med jägarmässigt stöd (alltså med stöd mot ett träd, vägg eller skjutkäpp). Tavlorna står 80 meter bort, precis som de kommer att göra på skytteprovet i december. Vid sittande skyttet fick jag inte riktigt till någon bra position. Kikarsiktet svajade vid minsta lilla andetag och det kändes skakigt. Jag fick iväg mina fyra skott och när alla skjutit klart var det dags att stega fram till tavlorna för att se hur det gick. På min tavla var det ett hål. Ett enda hål. Jag hade en sketen träff på fyra skott. Hur är det ens möjligt? Lärar-Hasse kom fram och sa att jag skulle försöka hålla mig till min tavla och inte skjuta på andras. Tydligen hade jag skjutit på någon annans tavla! Jag kände mig allt annat är framgångsrik.

IMG_6746

Så gick vi vidare till stående skytte med jägarmässigt stöd. Här ser vi Stefan in full action. Eftersom Stefan är vänsterskytt fick han använda stolpen där, medan vi högerskyttar fick trycka upp oss mot stugväggen ni ser till höger om Hasse. Det var inte helt lätt att hitta en bekväm ställning, men jag upplevde det stående skyttet lättare. Jag kramade om kanten på huset med vänsterhanden och vilade geväret där på. Högra armbågen som stöd mot väggen och så avfyrade jag mina fyra skott. Bad till högre makter att jag inte skulle ha förstört någon annans tavla denna gång.

IMG_6747

Kom fram till tavlan och höll på att ramla baklänges! För att bli godkänd på det praktiska grundprovet för kulgevär måste jag klara säker kulvapenhantering och precisionsskytte sittande och stående. För sittande innebär det att placera fyra skott inom en diameter på 12 cm, för stående 17 cm. Som ni ser på bilden ovan sköt jag min serie inom en radie på 6 cm. Tillåt mig skriva det igen, för jag är så stolt: 6 cm! Pustade ut och konstaterade att hoppet fortfarande finns om att det blir en vettig skytt av mig någon gång. Yes!

IMG_6750

Hasse hade en sista överraskning åt oss. Vi traskade bort till en annan bana och vi fick veta att vi skulle få skjuta mer hagel, denna gång på rörligt mål. Lite halvmosig i huvudet, öm i axel och kind var det dags att lägga an hagelbrakaren. Vi skulle träffa en vit lapp som sitter framme på sidan av en rådjursfigur. Två skott mot samma figur och vi måste få i minst 8 hagel för att bli godkända. Det, kan jag erkänna, var inte det lättaste. Min första serie blev inga träffar, andra serien hade jag tio fina hål i pappersbiten. Det blir till att öva mer. När jag sköt ville kinden lämna kolvkammen, vilket inte är bra alls om siktet ska funka. Antar att jag blivit lite tilltufsad av det tidigare hagelskyttet och undermedvetet inte ville kramas så intimt med bössan mer. Nya tag nästa gång!

Alla var så himla tappra och duktiga denna dag. Många hade aldrig hållit i ett vapen tidigare och gjorde så himla bra ifrån sig. I vissa fall såg det ut som om de inte gjort annat än att skjuta gevär i hela sina liv! Och jag fick sådan mersmak på det här med krutlukt, rekyler och hörselkåpor att jag måste till en skjutbana i helgen. Som tur är har jag lyckats locka med min sambo Carl till Huddinge Jaktvårdsförenings skyttebana i helgen. På lördag smäller det. Igen.

Annonser

Kära jaktdagbok #4: Kursstart, eller?

Igår började kursen på Medborgarskolan som ska knåda, forma och baka mig till jägare. I ett litet klassrum på Hagagatan 23A satt vi, femton gröngölingar på det här med jakt, med spridda erfarenheter och förväntningar. Läraren heter Hans Wallin och han är allt annat än gröngöling på det här med jakt. Han har jagat sedan 1955. 1955… 1955! Min pappa var sex år då. Motboken avskaffades, James Dean dog i en bilkrasch och allmän sjukförsäkring infördes. 1955 är sjukt länge sedan. Jag försöker göra en överslagsräkning av hur många djur Hans kan ha fällt under sin tid som verksam jägare. Tanken svindlar.

Tillbaka till klassrummet. Utrustad med kaffe, äpple, mandarin, kurslitteraturen, penna och papper sitter jag där, långt bak i klassrummet och har glömt bort min förkylning. Det är nu det händer. Det är nu det börjar.

Men det började liksom aldrig. Hans pratade lite om kostnader för de olika proven vi ska göra. Vi deltagare fick presentera oss för varandra. Sedan var det som en liten spontan frågestund. Det frågades om afrikansk jakt, om människor med ADHD får jaga och om Hans hade något favoritkött som han helst åt. Jag satt hela tiden och undrade när kursen skulle börja. När ska Hans börja prata om skillnaderna mellan kricka och vigg? När kommer vi in på brunsttiderna för kronviltet? Istället blev det fikarast. På rasten träffade jag Malin. Malin skulle visa sig vara den stora behållningen på en kursstart som för mig inte kan beskrivas som något annat än en besvikelse. Malin är, liksom jag, en foodie (för definition klicka här!) som är petig med råvarorna, genusmedveten och helt ny på det här med skytte. Känns skönt att ha en likasinnad att sitta bredvid måndagarna framöver.

Nästa måndag ska vi presentera var sitt djur för gruppen. Mitt djur är mufflon. Jag ska presentera skiten ur mufflonfåret alltså.

European_mouflon_(Ovis_orientalis_musimon)_(2)

 

Kära jaktdagbok #3: Uppladdning

Idag är det dags för kursstart i jägarskolan. Klockan 18:30 tar jag mina första vacklande steg på väg mot Dianas stigar. Jag har sett fram emot kursstarten likt ett barn inför skolstarten i ettan – med skräckblandad förtjusning. Kurslitteraturen från Jägareförbundet har jag fått låna av min vän Stefan (tack!). Uppladdningen inför kursen har sett ut som följer: titta på På jakt med Lotta och Leif, nöta frågor i appen Jägarexamen, titta på Youtube-videos om styckning och urtagning, titta på Lotta och Leif ett varv till, göra excel-dokument om jakthundar och ammunition, nöta mer frågor i appen, med mera. Behöver jag säga att jag lätt snöar in på saker?

Uppladdningen hade varit exemplarisk… Om jag inte blivit förkyld lagom till idag. Ont i bihålorna, ont i halsen, ont i huvudet. Allmänt inte pigg. För att piggna till tog jag efter lunch en tupplur lyssnandes på första avsnittet av Jakt i P1. Ett fåfängt försök att peppa upp inför kursstarten. Det blir att svälja en värktablett och släpa mig på kurs. Kanske inte den drömstart jag såg framför mig, men jag dammar av uttrycket ”det som inte dödar det härdar”. För på kurs ska jag!

Wish me luck!

För er som vill veta hur styckning av älg går till, mycket nöje!

 

Kära jaktdagbok #1: Äventyrets början

Det är nu äventyret börjar. Igår anmälde jag mig till Medborgarskolans kurs för fullständig jägarexamen. Tolv måndagar från och med 15/9 ska jag få lära mig hur rådjurens sommarskitar ser ut, skilja en knipa från en vigg och vilka hundar som lämpar sig till vilken jakt. Bland annat. Just ja, jag ska ju också lära mig skjuta hagel och kula. Erkännas ska att jag knappt hållit i ett gevär. Samtidigt som denna viltkorvstoppning äger rum ska jag dessutom skriva min civilekonomuppsats – måste älska utmaningen! Det är bara att kavla upp ärmarna på den rutiga flanellskjortan. Oj, den har jag inte köpt än… Är den obligatorisk för jägare? Kommer vi gå igenom jägarens garderob på kursen? Många frågor. Kanske kommer svaren vad det lider.  Jägarexamen – here I come!