Att döda ett djur – jakt och vilt i Sverige

Att_doda_ett_djurHar jag sagt att jag sedan ett tag är besatt av allt som har med jakt att göra? Jag kan spendera timmar på olika jaktforum läsandes om olika gevär, hundar och jakter. Bara att jag har bloggen säger kanske en del om hur illa jag snöat in. Det är lite sådan jag är. Jag går in för saker och ting till hundra procent, vill veta och lära mig allt det finns att kunna. Då är det bra att det finns bibliotek, dessa kunskapens högborgar. Jag älskar att låna böcker. Jag älskar att läsa böcker. Jag lånar dem fysiskt på bibliotek och elektroniskt på paddan. Känslan att lämna biblioteket med en trave böcker i den obligatoriska tygkassen är i det närmsta oslagbar.

Nu senast bar jag hem ”Att döda ett djur – jakt och vilt i Sverige” av Pontus Hammarlund. Den kom rykande färsk från förlaget i augusti och handlar om – trumvirvel – jakt. Författaren själv har jagat sedan han var 14 år och tar oss med på jakter av olika slag, med jägare av olika slag. Från björnjakt i Sveg till harjakt i Östergötland. I boken varvas pulshöjande jakthistorier med fakta om jakt och vilt i allmänhet. Med sitt heltäckande grepp vänder sig författaren både till inbitna jägare och nybörjare som inte ännu har jägarexamen. Jag tror att samtliga nämnda, och alla däremellan, skulle ha behållning av att läsa boken.

Trots att Pontus Hammarlund själv är jägare och i allra högsta grad ingår i kollektivet jägare, med allt vad det innebär i form av åsikter om allt ifrån rovdjursjakt till moraliska betänkligheter när det kommer till att döda djur, så lyckas han med att anta såväl ett utifrån- som inifrånperspektiv. Han inser hur synen på jakten kan vara hos icke-jägare och respekterar den. Samtidigt ser han problemen som jägare möter i utövandet av jakten och behandlar dessa. Frågor lämnas öppna för tolkningar och åsikter trycks inte ned i halsen på mig som läsare. Det är befriande att läsa en bok av en jägare som inte skäms för att avstå skott på en råbock för att den ”trots allt [är] vackrare levande än död” och inte drar sig från att uppmärksamma smygrasismen som florerar i jaktlagen. Lånetiden går snart ut på mitt exemplar, se till att låna den efter mig.

IMG_6784

IMG_6786

Boken finns att köpa på Bokus och Adlibris.

 

Kära jaktdagbok #11: Övning ger färdighet

Igår var Carl och jag med våra käraste grannar Elin och Gustav på Huddinge Jaktvårdsförenings jaktskyttebana. Jag fick sådan mersmak på skyttet efter onsdagens äventyr att ett besök på skyttebana i helgen var ett måste. Jag var den enda i sällskapet som hade skjutit med hagelgevär förut, så det var en del fjärilar som flaxade omkring här och där. Själv tyckte jag att det var skönt att känna att nervositeten blir mindre påtaglig för varje besök på skyttebanan.

IMG_6773Dagens skytteledare på hagelbanan var Thomas. Vi lånade hörselskydd, skyddsglasögon och gevär samt köpte var sin kartong med hagelammunition. Det var bara vi early birds på plats på banan än så länge, så vi fick odelad uppmärksamhet från Thomas. På bilderna till vänster och höger instruerar han Gustav i skyttets ädla konst.

IMG_6772Vi sköt på rakt frångående duvor för att bli lite varma i kläderna. Det är mycket att tänka på vid hagelskytte: fotposition, kroppsposition, anläggning, kinden mot kolvkammen, blicken på duvan, inte stanna upp vid skottet. Bara att hantera vapnet på ett säkert sätt kan vara nog så svårt när en aldrig hållit i ett vapen tidigare. Jag tyckte att alla var superduktiga och fick in en del fina träffar. Den som imponerade mest på mig var min egen sambo. Carl fick till snitsen snabbt och levererade många träffar på rad. Vissa duvor blev till snygga orangea puderpuffar bara. Han var så himla duktig och bekräftade min teori om att han skulle bli en exemplarisk jägare. Det är bara för mig att fortsätta jobba på att övertala honom att också ta jägarexamen.

IMG_6774På bilden till vänster ser ni oss ståendes på rad. Jag med det stora leendet, Carl i röd keps och Gustav längst bort. Matar skott och har det gott! Bössan jag fick låna var en halvautomat. Den går alltså inte att bryta som en hagelbock, därför ser det ut som att jag står med skjutfärdigt vapen. Plötsligt börjar en kille gasta om att jag inte får stå med laddat vapen, varpå jag tittar i pipan och meddelar honom att den inte är laddad. Det hela var ett missförstånd, men visar ändå på det strikta säkerhetstänk som råder på skyttebanan. Läggs det märke till olämpligt beteende stoppas det omedelbart. Det som var positivt med min lånade brakare var att det fanns rekyldämpare i den. Ungefär 40% av rekylen togs upp av dämparen och min axel slapp bli mörbultad. Väldigt skönt!

IMG_6771

Här ser ni undertecknad in action. Jag fick till ett fåtal träffar, men jag tyckte att duvans bana var svår. Sköt konsekvent för högt efter duvan. Gjorde klassiskt nybörjarmisstag när jag stannade upp i skottet, istället för att fullfölja rörelsen även efter att skottet gått. Men jag blir bättre och bättre. Efter serien på 25 duvor började det kurra i magen och suga i kaffetarmen. Dags för fika.

Under tiden vi sköt hade andra skjutglada börjat samlas vid banan. Så medan vi fyllde på depåerna med ostfrallor, kanelbullar och kaffe bjöds vi på en riktig show. Insåg att det är mycket övning kvar innan vi kommer upp i den träffrekvensen.

IMG_6775Elin och Gustav kände att de fyllt sin hagelkvot för dagen. Carl och jag var sugna på mer. Så vi skrev upp oss på nästa runda, ovetandes om att det var trap som stod på schemat. På trap roterar lerduvekastaren fram och tillbaka i en solfjäderrörelse och åt vilket håll duvan kastas är helt slumpmässigt. Här gäller det att vara uppmärksam och snabb. Ökad svårighet, ökad spänning. Denna gång fick vi sällskap av andra skyttar. Tempot var betydligt högre än när vi sköt förra serien. Jag hann knappt pusta ut och lägga i en ny patron innan det var min tur igen. Av någon anledning hade jag lättare att träffa denna serie än förra, trots att svårighetsgraden var större. Fick in några riktigt fina träffar. Särskilt stolt över en träff på en duva som kastades längst ut till höger.

Nöjda och glada satte vi oss i bilen och åkte hemåt. To be continued…

Appar för jagande och andra naturälskare

IMG_6736Jägarexamen-appen är en komplett app för det teoretiska provet till jägarexamen. Den innehåller i runda slängar 800 frågor uppdelade i sex kategorier: jägaren, viltet, jakten, vapen och skytte, jakthunden samt lagen. Den fakta som frågorna utgår ifrån är hämtad från Svenska Jägareförbundets bokserie ”Nya Jägarskolan” och Jägarnas Riksförbunds bok ”Din väg till jägarexamen”. Du kan välja själv hur många frågor du vill svara på: 10, 20, 40 eller 70. Du kan också välja om du vill svara på blandade frågor eller endast ur specifika kategorier. Jag älskar att sitta och nöta frågor på iPad:en. Upprepning är inlärningens moder.

IMG_6737Viltappen från Svenska Jägareförbundet är en bra kompis i skogen. Om du inte har tillgång till en kompis i samma kaliber som Inhwan Svensson (yrkesjägaren på Leif GW Perssons gård som likt farsan Baloo lär Lotta Lundgren allt han kan) så kan denna app vara något för dig. I den finns allehanda information om vilda däggdjur och fåglar i Sverige. Spillning, spår, läten, med mera, med mera. Vill du sluta gissa bajset och istället veta vem som lagt skitspåren i fråga? Skaffa Viltappen!

Kära jaktdagbok #10: En enda träff på min måltavla

Jag har skjutit hagelgevär mot lerduva en gång innan. Det var tidigt i somras på Rosersbergs Jaktskytteklubb med min kompis Max. Jag var noga med att jag skulle få en fin första upplevelse då, utan stress och rädsla. Det var första gången jag höll i ett riktigt vapen. Innan hade jag bara skjutit på Gröna Lund och då förstod jag inte alls vad som menades med att sikta, så jag bara sköt och hoppades på det bästa. En teknik som inte är tillämpbar när det kommer till jakt. Då på Rosersberg fick jag ett väldigt varmt välkomnande. Skytteledarna som var på sportingbanan instruerade mig tålmodigt och pedagogiskt genom mina första skott mot lerduvorna. Jag träffade två av kanske femton totalt. Till slut var jag så öm i axeln av rekylen, slut i armarna för jag spände mig så och min hjärna kändes som mos. Det var lika bra att avsluta för dagen. Hela sommaren gick utan ett enda besök på skyttebanan.

Men nu var det äntligen dags för första övningsskyttet med jägarskolan. Fick skjuts med min nya jägarkompis Malin till Roslagens Jaktskytteklubb en bit från Norrtälje. Där skulle vår lärare Hasse Wallin möta upp och lära oss skjuta både hagel och kula. Vi var ett förväntansfullt gäng som klev ur bilarna på parkeringen. Natten hade varit kylig och gräset var fullt av dagg. Det såg ut att bli en fin dag. Solen strålade från en klarblå himmel och vi var alla laddade.

IMG_6740

Här ser vi nästan hela gänget. Från vänster: Lucas, Erik, Stefan, Carl, läraren Hasse och Malin. Vi började med lerduveskytte. En efter en fick vi testa att skjuta och det gick bra för alla. Jag tycker att det märktes när det ”klickade till” för folk. De första skotten folk sköt var ofta missar, men efter ett par försök var det som om något föll på plats. En efter en splittrades duvorna och vi applåderade varandras framgångar. Det var fin stämning på banan. Det gick bra för mig också, som mest sköt jag tre duvor i en följd. Annars spridda träffar här och där. Känner dock att jag behöver öva betydligt mer för att jag ska känna mig säker på skyttet.

IMG_6742

Lucas, Erik och Fanny tittar uppmärksamt på när Malin ska skjuta.

IMG_6741

Malin visade sig vara en riktig talang på det här med hagelskytte och riktigt pulveriserade vissa duvor. Pang. Poff. Så sprängdes duvan när hon sköt.

IMG_6744

När alla skjutit två omgångar och ätit lunch i det vackra vädret var det dags att inta kulskyttebanan. Vi skulle få skjuta kaliber .22 sittande och stående med jägarmässigt stöd (alltså med stöd mot ett träd, vägg eller skjutkäpp). Tavlorna står 80 meter bort, precis som de kommer att göra på skytteprovet i december. Vid sittande skyttet fick jag inte riktigt till någon bra position. Kikarsiktet svajade vid minsta lilla andetag och det kändes skakigt. Jag fick iväg mina fyra skott och när alla skjutit klart var det dags att stega fram till tavlorna för att se hur det gick. På min tavla var det ett hål. Ett enda hål. Jag hade en sketen träff på fyra skott. Hur är det ens möjligt? Lärar-Hasse kom fram och sa att jag skulle försöka hålla mig till min tavla och inte skjuta på andras. Tydligen hade jag skjutit på någon annans tavla! Jag kände mig allt annat är framgångsrik.

IMG_6746

Så gick vi vidare till stående skytte med jägarmässigt stöd. Här ser vi Stefan in full action. Eftersom Stefan är vänsterskytt fick han använda stolpen där, medan vi högerskyttar fick trycka upp oss mot stugväggen ni ser till höger om Hasse. Det var inte helt lätt att hitta en bekväm ställning, men jag upplevde det stående skyttet lättare. Jag kramade om kanten på huset med vänsterhanden och vilade geväret där på. Högra armbågen som stöd mot väggen och så avfyrade jag mina fyra skott. Bad till högre makter att jag inte skulle ha förstört någon annans tavla denna gång.

IMG_6747

Kom fram till tavlan och höll på att ramla baklänges! För att bli godkänd på det praktiska grundprovet för kulgevär måste jag klara säker kulvapenhantering och precisionsskytte sittande och stående. För sittande innebär det att placera fyra skott inom en diameter på 12 cm, för stående 17 cm. Som ni ser på bilden ovan sköt jag min serie inom en radie på 6 cm. Tillåt mig skriva det igen, för jag är så stolt: 6 cm! Pustade ut och konstaterade att hoppet fortfarande finns om att det blir en vettig skytt av mig någon gång. Yes!

IMG_6750

Hasse hade en sista överraskning åt oss. Vi traskade bort till en annan bana och vi fick veta att vi skulle få skjuta mer hagel, denna gång på rörligt mål. Lite halvmosig i huvudet, öm i axel och kind var det dags att lägga an hagelbrakaren. Vi skulle träffa en vit lapp som sitter framme på sidan av en rådjursfigur. Två skott mot samma figur och vi måste få i minst 8 hagel för att bli godkända. Det, kan jag erkänna, var inte det lättaste. Min första serie blev inga träffar, andra serien hade jag tio fina hål i pappersbiten. Det blir till att öva mer. När jag sköt ville kinden lämna kolvkammen, vilket inte är bra alls om siktet ska funka. Antar att jag blivit lite tilltufsad av det tidigare hagelskyttet och undermedvetet inte ville kramas så intimt med bössan mer. Nya tag nästa gång!

Alla var så himla tappra och duktiga denna dag. Många hade aldrig hållit i ett vapen tidigare och gjorde så himla bra ifrån sig. I vissa fall såg det ut som om de inte gjort annat än att skjuta gevär i hela sina liv! Och jag fick sådan mersmak på det här med krutlukt, rekyler och hörselkåpor att jag måste till en skjutbana i helgen. Som tur är har jag lyckats locka med min sambo Carl till Huddinge Jaktvårdsförenings skyttebana i helgen. På lördag smäller det. Igen.

Kära jaktdagbok #9: Livet på en bricka

IMG_6730

I fredags var det åter fredag efter en hel veckas slit och släp, hit och dit. Jag som älskar att laga mat brukar passa på att hänge mig åt matlagning. Normalt skänker det mig sinnesfrid och stor tillfredställelse, men i fredags var jag så less att bara tanken på att stå upp vid spisen gjorde mig helt matt. Kände ändå att jag ville få till den magiska fredagsfeelingen som bara kan infinna sig på just fredagar. Hur göra? Jo, det ska jag berätta för er.

Ta någon ni tycker speciellt mycket om under armen och knata bort till en saluhall. Där kommer alla fredagspeppade människor infinna sig på jakt efter goda saker att stoppa i munnen. Ni är alltså i gott (!) sällskap. Följ med strömmen från delikatessdisk till delikatessdisk. Kött, fisk, frukt, choklad, ostar, bröd, vin. Diskarna dignar av saker att äta. Ett tips är att bara ge er hän. Känn efter långt ner i själen vad ni är sugna på, och så köper ni just det. Skit i att osten kostar 400 kr/kg. Skit i att fikonen kostar lika mycket som en liter mjölk. Magkänslan får bestämma! När vi lämnade Hötorgshallen i fredags hade vi fyllt kassen med levainbröd, fransk bondost, taleggio, rökt älgkorv, rökt björnstek, fikon och marmelad. Att dricka till hittade vi en flaska mustig Primitivo di Manduria (nr 6256) som för tankarna till min mamma och systers fantastiska bed & breakfast, Villa Ottilia, i södra Italien.

Väl hemma i stugvärmen, se till att lägga lite extra kärlek på uppläggningen. Skär frukten på ett lite festligare sätt och skiva köttet i aptitliga skivor. Välj den finaste skärbrädan. Kom ihåg att vi äter med ögonen också. När ni ändå håller på, tänd några ljus och låt dem brinna.

Detta, mina vänner, är livet på en bricka.

 

Kära jaktdagbok #8: Alla andra amasoner

Nu har jag hunnit samla tankarna efter alla intryck från jaktlunchen med Lotta Lundgren som jag hade turen att få komma på. Det var Svenska Jägareförbundet som anordnade lunchen och ville finna svar på frågan ”hur går det för kvinnorna i skogen?”. Medan Lotta lagade maten samtalade Maria Rankka, vice ordförande för Svenska Jägareförbundet, med en rad kvinnor som på ett eller annat sätt är kopplade till jakt och vilt.

IMG_6708

Det var vackert uppdukat med horn, ljus och olika ätbara delikatesser. I lokalen minglade de inbjudna kvinnorna runt med varandra, knöt nya kontakter och vårdade gamla. Jag hade tillfälle att hälsa på Anja Kjellson, jaktvårdskonsulent i Umeå och ansvarig för Svenska Jägareförbundets kvinnliga nätverk JAQT, som jag tidigare intervjuat via telefon. Det var trevligt att träffa henne och få ett ansikte till rösten.

IMG_6710

Maten som Lotta lagat var vildsvinsmackor med päron (se ovan) och små dovhjortswraps med karljohansvamp (se nedan). Behöver jag berätta exakt hur goda de var? Jag tror inte det. Det räcker nog med att skriva och berätta att dovhjortsanrättningen är densamma som fick Leif GW Persson att ropa rakt ut i TV. Det räcker också med att tillägga att det var geniet Lotta Lundgren som plockat svampen och tillagat maten med sina egna två händer. Det var urgott, kort och gott.

IMG_6712

Nervös stegade jag fram till Lotta och presenterade mig stammande för henne. Jag uttryckte min beundran och hur grym jag tycker att hon är. Jag blev helt starstruck och erkände även detta för Lotta. Hon skrattade, som bara Lotta kan, och sa lugnande att jag inte skulle vara nervös. Sedan tog jag fotot ovan.

Sedan hamnade jag på en stol bredvid Tony Wallin, chefredaktör på mattidningen Buffé, som nyligen skrivit teoriprovet till jägarexamen och i bilen på väg till lunchen sett dovhjortar skutta över vägen livs levande. Nu låg möra bitar på tallrikarna framför oss och vi åt med god aptit.

IMG_6717

De kvinnor som var med och samtalade under lunchen var bland annat Anja Kjellson som pratade om antalet kvinnor som jagar och hur vi ska bli fler. Hon ser ökad andel kvinnor och tror att det med tiden kommer bli en jämnare fördelning, men att hon vill ”speeda upp hastigheten”. Konstaterade, gjorde hon också, att program som På jakt med Lotta och Leif kan hjälpa till i rätt riktning. Maria Silfverschiöld var där och pratade om hur hon jobbar för att tillvarata all råvara som viltet har att erbjuda då hon designar kläder och accessoarer gjorda av viltskinn. Systrarna Carina och Ulrika Brydling berättade om deras senaste kokbok ”Laga vilt – snabbt och enkelt” i vilken de vill uppmuntra till användningen av vilt i vardagsmaten. Evelina Åslund från JOY Event berättade om jaktresorna som hon jobbar med att arrangera. Kolla in videon nedan. Blir inte du också sjukt sugen på en jakt- och yogaresa?

Jag träffade också Tamisha Kindberg, ansvarig för ungdoms- och integrationsfrågor hos Svenska Jägareförbundet. Vi pratade om vikten av att öka tillgängligheten hos jakten i fler grupper i samhället. Inte bara för kvinnor, utan också för nysvenskar och ungdomar. Jag blev medbjuden till en friluftsdag på Öster Malma slott i oktober. Under dagen blev jag medbjuden på diverse tillställningar och jakter. Helt uppfylld av alla dessa inspirerande och drivna damer skuttade jag hem i ett höstregnigt Stockholm. Mitt svar på frågan om hur det går för kvinnorna i skogen blir efter jaktlunchen ett rungande ”helt jävla fantastiskt bra”.

IMG_6722

Det citat jag bär med mig från denna lunch är det Lotta sa om att börja jaga: ”Gör det bara! Gör det i tid. Livet är för kort för att inte jaga!”.

Gräsand (anas platyrhynchos)

Anas_platyrhynchos_male_female_quadrat

Gräsanden är väl den vi ser framför oss när någon säger änder. Den är vår största, talrikaste och mest spridda simand. Enda platsen vi inte hittar gräsänder är i fjällmiljö. Till och med 08:or brukar kunna känna igen en gräsand eftersom de är urbana fåglar som trivs i storstadens puls ätandes surdegsbröd som lattepapporna generöst delar med sig av.

Hanens praktdräkt känns igen på det grönskimrande huvudet, den tunna vita halsringen (väldigt 90-tal) och de övre uppkrullade stjärtfjädrarna som för tankarna till detektiv Poirots knorriga mustasch. Hanen svidar om till praktdräkt ganska tidigt på jaktsäsongen. I eklipsdräkt liknar hanen honan som är brunvattrad, dock har han gulare näbb och mörkare bröst. De har båda en blåskimrande vingspegel.

När vi jagar gräsand brukar det inte vara några problem att särskilja den från dess artfränder, den är större och kvackar karaktäristiskt när den flyger iväg.

Mallard_speculumGräsänder är väldigt flexibla när det kommer till föda, de äter alltifrån sländor och fjärilar till kräftdjur och andra ryggradslösa djur. Mestadels äter de dock frön och växter.

Det är vanligt att man föder upp ällingar (andbäbisar) för utsättning och jakt. Jakttiden för gräsand är ungefär 21 augusti till 31 december, dock varierar tiderna från norr till söder så kolla information hos Jägareförbundet.

Jag har inga minnestekniker för att känna igen gräsanden. Tänker lite som så att om jag skulle behöva det kanske jag inte ska ta jägarexamen.

Kära jaktdagbok #7: En önskan i uppfyllelse

Medan jag smälter (1) det faktum att jag fått skaka tass med Lotta Lundgren och (2) den fantastiskt goda mat hon lagat, så tycker jag att ni kan roa er kungligt genom att titta på programmet Landet brunsås som nu finns på Svtflow. Jag har sett de två första programmen och de är som två långa reklamfilmer för viltmat, så vidrig är den industriellt producerade maten. I andra avsnittet gör Erik Haag egen vildsvinskorv som ser himla smaskig ut.

Som jag skrev i mitt tidigare inlägg om fröken Lundgren missade jag helt Landet brunsås när det sändes 2010 och det fanns ingenstans att finna på nätet, tro mig jag har letat. Och min högsta önskan (förutom jämställdhet, världsfred och sånt) var att SVT skulle ta sitt förnuft till fånga och sända det igen. Wish granted! Så håll till godo medan ni kan. Programmen kommer ligga ute ungefär en månad. Skynda fynda!

landet-brunsas-jpg

Kära jaktdagbok #6: Nu var det slut på det roliga

Jag lyssnade härom dagen färdigt på Jakt i P1, som jag tipsat om tidigare. En liten, men naggande god, miniserie på fyra avsnitt om jakt i favoritkanalen P1. De tog upp jakt ur aspekterna känsla, mat, historia och makt. Det var välproducerat, intressant och bra. Men jag blev inte mätt. Att lyssna på dessa korta godbitar på 25 minuter när jag är törstande efter allt som har med jakt att göra lämnade mig otillfredställd. I varje avsnitt hade de reportage från lite olika platser och träffade olika personer, men på så kort tid hann de aldrig gå in på djupet av ämnet. Jag hade gärna sett att det blev lite mer ingående. Kanske är inte jag målgruppen för programmet? Kanske har de utformat programmet för personer som lyssnar på P1 men själva inte jagar och vet så mycket om jakt. För dem tror jag programmet var kanon. Men, som sagt, jag är fortfarande vrålhungrig!

Nu ska jag snart iväg på jaktlunch med Lotta Lundgren. Mer om det på bloggen inom kort.

Vigg (aythya fuligula)

650px-Tufted-Duck-male-femaleViggen är en and, närmare bestämt en dykand. Hanen är i praktdräkt vit och svart med en distinkt tofs på huvudet (lite som en hipsterfrilla a la Oskar Linnros). I eklipsdräkt liknar han mer honan, som är brunaktig och har betydligt mindre framträdande tofs. De har båda vit buk och känns igen på det kraftiga vita bandet längs bakkanten av vingens ovansida.

Viggen finns i hela Sverige, men är vanligast förekommande på somrarna i Norrland och landets östliga delar. De flesta viggar emigrerar till sydligare länder på vintern, vissa nöjer sig med södra Sverige. På vintrarna samlas viggarna i stora flockar i isfria vatten.

De är inte så kräsna med häckningsplatser. Näringsrika eller näringsfattiga vattendrag, spelar ingen roll. Stora eller små vattendrag, egalt. Inland eller kustnära, viggen rycker på axlarna. Men om de måste välja, gun to the head, blir det grunda och näringsrika sjöar eller vikar.

Viggen äter musslor och andra ryggradslösa djur, samt vattenväxter.

Jakttid för vigg är ungefär 21 augusti till 31 januari. För mer specifik information se Jägareförbundets information om jakttider för vigg.

Jag har tre minnestekniker för att känna igen viggen på jägarprovet. (1) Vigg kan betyda kil eller blixt och kan syfta på hanens nacktofs. (2) Det latinska namnet fuligula får mig att tänka på viggens gula öga. (3) Oskar Linnros, viggen snygg kille.

Tufted_Duck_(Aythya_fuligula)_(4)

Källor

Jägareförbundet om Vigg
Wikipedia om Vigg
Jägarskolan – allt du behöver veta för att ta jägarexamen av (red.) Sten Christoffersson
Jägareförbundet om jakttider för vigg