Blytunga moln och miljöammunition

Jag äter inte kött, för det mesta. Hemma äter vi vegetariskt med inslag av vilt och någon enstaka köttbit från Åbrånets Limousin vid festligare tillfällen. Anledningarna till mitt kostval kan jag berätta mer om vid senare tillfälle. För idag skulle jag vilja skriva om ett tungt ämne, nämligen blykontamineringen av viltkött.

Bly är en tungmetall som finns överallt – i luften, vattnet och marken. I små mängder är bly inte farligt, men exponeras en för större mängder kan det leda till blodbrist och nervsystemskador. Livsmedelsverket varnar kvinnor som vill bli eller är gravida och barn under 7 år från att äta kött som riskerar vara besmutsat av kulans bly, det vill säga grytbitar och köttfärs. Enligt rekommendationerna får en (!) älggryta per år räcka. Trots livsmedelsverkets förmaningar och varningar om bly visar undersökningar att så mycket som var tredje kvinna i barnafödande ålder har blodblynivåer som skulle kunna påverka fostrets utveckling negativt. Var tredje person har blodblynivåer som kan leda till njurskador. Folk som stoppar i sig viltkött mer än en gång i månaden har mer bly i blodet än personer som äter kött tillverkat i djurfabriker, a.k.a. konventionellt kött.

Livsmedelsverket meddelar att det är okej att äta finare och hela delar av viltet, typ lår, hals och filé. Dessutom jobbar Jägareförbundet tillsammans med Livsmedelsverket på att ta fram rekommendationer kring ammunitionsval och styckningsrutiner för att begränsa blyspridningen i köttet. De kom igår ut med nya råd för jägare hur området kring sårkanalen ska hanteras vid styckning. En tumregel som kan minska blymängden med så mycket som 1000 gånger är att skära bort minst 10 cm runt om sårkanalen.

Det allra bästa vore såklart att inte tillföra bly i köttet till att börja med. Inte skita ner så vi slipper städa undan. Det finns så kallad ”miljöammunition” av koppar som fungerar lika bra som den vanliga ammunitionen med bly. Kolla in videon från Jämtlandsnytt där Lennart från Krokom redan för flera år sedan gått över till kopparammunition och ser flera fördelar med den. Dock är miljöammunitionen aningen dyrare, vilket ju i och för sig kan vägas upp med vinsten av de kilon kött en slipper kassera vid slakt. Personligen tycker jag ett det är värt några extra kronor per patron för lägre blyhalt i blodet, minskad risk för nervskador och fertilitetsproblem. Eller vad tycker ni?

Nedan ser ni röntgenbilder från Statens Veterinärmedicinska Anstalt, SVA, som visar fragment från bly i vildsvin och rådjur.

radjursbilder_sva_livsmedelsverket_2012Rådjur skjutet med en traditionell kula med blykärna, som mött ett relativt hårt
motstånd (för att vara rådjur). Resultatet är många små och stora fragment.
Vildsvinbly
Vildsvinsbog där en konventionell, obondad kula
träffat överarmsbenet och fragmenterat kraftigt.
rådjurbly
Rådjur skjutet med blyhagel. På bilden syns både hela
hagel och fragment från hagel som träffat ben.
Annonser

Kära jaktdagbok #11: Övning ger färdighet

Igår var Carl och jag med våra käraste grannar Elin och Gustav på Huddinge Jaktvårdsförenings jaktskyttebana. Jag fick sådan mersmak på skyttet efter onsdagens äventyr att ett besök på skyttebana i helgen var ett måste. Jag var den enda i sällskapet som hade skjutit med hagelgevär förut, så det var en del fjärilar som flaxade omkring här och där. Själv tyckte jag att det var skönt att känna att nervositeten blir mindre påtaglig för varje besök på skyttebanan.

IMG_6773Dagens skytteledare på hagelbanan var Thomas. Vi lånade hörselskydd, skyddsglasögon och gevär samt köpte var sin kartong med hagelammunition. Det var bara vi early birds på plats på banan än så länge, så vi fick odelad uppmärksamhet från Thomas. På bilderna till vänster och höger instruerar han Gustav i skyttets ädla konst.

IMG_6772Vi sköt på rakt frångående duvor för att bli lite varma i kläderna. Det är mycket att tänka på vid hagelskytte: fotposition, kroppsposition, anläggning, kinden mot kolvkammen, blicken på duvan, inte stanna upp vid skottet. Bara att hantera vapnet på ett säkert sätt kan vara nog så svårt när en aldrig hållit i ett vapen tidigare. Jag tyckte att alla var superduktiga och fick in en del fina träffar. Den som imponerade mest på mig var min egen sambo. Carl fick till snitsen snabbt och levererade många träffar på rad. Vissa duvor blev till snygga orangea puderpuffar bara. Han var så himla duktig och bekräftade min teori om att han skulle bli en exemplarisk jägare. Det är bara för mig att fortsätta jobba på att övertala honom att också ta jägarexamen.

IMG_6774På bilden till vänster ser ni oss ståendes på rad. Jag med det stora leendet, Carl i röd keps och Gustav längst bort. Matar skott och har det gott! Bössan jag fick låna var en halvautomat. Den går alltså inte att bryta som en hagelbock, därför ser det ut som att jag står med skjutfärdigt vapen. Plötsligt börjar en kille gasta om att jag inte får stå med laddat vapen, varpå jag tittar i pipan och meddelar honom att den inte är laddad. Det hela var ett missförstånd, men visar ändå på det strikta säkerhetstänk som råder på skyttebanan. Läggs det märke till olämpligt beteende stoppas det omedelbart. Det som var positivt med min lånade brakare var att det fanns rekyldämpare i den. Ungefär 40% av rekylen togs upp av dämparen och min axel slapp bli mörbultad. Väldigt skönt!

IMG_6771

Här ser ni undertecknad in action. Jag fick till ett fåtal träffar, men jag tyckte att duvans bana var svår. Sköt konsekvent för högt efter duvan. Gjorde klassiskt nybörjarmisstag när jag stannade upp i skottet, istället för att fullfölja rörelsen även efter att skottet gått. Men jag blir bättre och bättre. Efter serien på 25 duvor började det kurra i magen och suga i kaffetarmen. Dags för fika.

Under tiden vi sköt hade andra skjutglada börjat samlas vid banan. Så medan vi fyllde på depåerna med ostfrallor, kanelbullar och kaffe bjöds vi på en riktig show. Insåg att det är mycket övning kvar innan vi kommer upp i den träffrekvensen.

IMG_6775Elin och Gustav kände att de fyllt sin hagelkvot för dagen. Carl och jag var sugna på mer. Så vi skrev upp oss på nästa runda, ovetandes om att det var trap som stod på schemat. På trap roterar lerduvekastaren fram och tillbaka i en solfjäderrörelse och åt vilket håll duvan kastas är helt slumpmässigt. Här gäller det att vara uppmärksam och snabb. Ökad svårighet, ökad spänning. Denna gång fick vi sällskap av andra skyttar. Tempot var betydligt högre än när vi sköt förra serien. Jag hann knappt pusta ut och lägga i en ny patron innan det var min tur igen. Av någon anledning hade jag lättare att träffa denna serie än förra, trots att svårighetsgraden var större. Fick in några riktigt fina träffar. Särskilt stolt över en träff på en duva som kastades längst ut till höger.

Nöjda och glada satte vi oss i bilen och åkte hemåt. To be continued…

Kära jaktdagbok #10: En enda träff på min måltavla

Jag har skjutit hagelgevär mot lerduva en gång innan. Det var tidigt i somras på Rosersbergs Jaktskytteklubb med min kompis Max. Jag var noga med att jag skulle få en fin första upplevelse då, utan stress och rädsla. Det var första gången jag höll i ett riktigt vapen. Innan hade jag bara skjutit på Gröna Lund och då förstod jag inte alls vad som menades med att sikta, så jag bara sköt och hoppades på det bästa. En teknik som inte är tillämpbar när det kommer till jakt. Då på Rosersberg fick jag ett väldigt varmt välkomnande. Skytteledarna som var på sportingbanan instruerade mig tålmodigt och pedagogiskt genom mina första skott mot lerduvorna. Jag träffade två av kanske femton totalt. Till slut var jag så öm i axeln av rekylen, slut i armarna för jag spände mig så och min hjärna kändes som mos. Det var lika bra att avsluta för dagen. Hela sommaren gick utan ett enda besök på skyttebanan.

Men nu var det äntligen dags för första övningsskyttet med jägarskolan. Fick skjuts med min nya jägarkompis Malin till Roslagens Jaktskytteklubb en bit från Norrtälje. Där skulle vår lärare Hasse Wallin möta upp och lära oss skjuta både hagel och kula. Vi var ett förväntansfullt gäng som klev ur bilarna på parkeringen. Natten hade varit kylig och gräset var fullt av dagg. Det såg ut att bli en fin dag. Solen strålade från en klarblå himmel och vi var alla laddade.

IMG_6740

Här ser vi nästan hela gänget. Från vänster: Lucas, Erik, Stefan, Carl, läraren Hasse och Malin. Vi började med lerduveskytte. En efter en fick vi testa att skjuta och det gick bra för alla. Jag tycker att det märktes när det ”klickade till” för folk. De första skotten folk sköt var ofta missar, men efter ett par försök var det som om något föll på plats. En efter en splittrades duvorna och vi applåderade varandras framgångar. Det var fin stämning på banan. Det gick bra för mig också, som mest sköt jag tre duvor i en följd. Annars spridda träffar här och där. Känner dock att jag behöver öva betydligt mer för att jag ska känna mig säker på skyttet.

IMG_6742

Lucas, Erik och Fanny tittar uppmärksamt på när Malin ska skjuta.

IMG_6741

Malin visade sig vara en riktig talang på det här med hagelskytte och riktigt pulveriserade vissa duvor. Pang. Poff. Så sprängdes duvan när hon sköt.

IMG_6744

När alla skjutit två omgångar och ätit lunch i det vackra vädret var det dags att inta kulskyttebanan. Vi skulle få skjuta kaliber .22 sittande och stående med jägarmässigt stöd (alltså med stöd mot ett träd, vägg eller skjutkäpp). Tavlorna står 80 meter bort, precis som de kommer att göra på skytteprovet i december. Vid sittande skyttet fick jag inte riktigt till någon bra position. Kikarsiktet svajade vid minsta lilla andetag och det kändes skakigt. Jag fick iväg mina fyra skott och när alla skjutit klart var det dags att stega fram till tavlorna för att se hur det gick. På min tavla var det ett hål. Ett enda hål. Jag hade en sketen träff på fyra skott. Hur är det ens möjligt? Lärar-Hasse kom fram och sa att jag skulle försöka hålla mig till min tavla och inte skjuta på andras. Tydligen hade jag skjutit på någon annans tavla! Jag kände mig allt annat är framgångsrik.

IMG_6746

Så gick vi vidare till stående skytte med jägarmässigt stöd. Här ser vi Stefan in full action. Eftersom Stefan är vänsterskytt fick han använda stolpen där, medan vi högerskyttar fick trycka upp oss mot stugväggen ni ser till höger om Hasse. Det var inte helt lätt att hitta en bekväm ställning, men jag upplevde det stående skyttet lättare. Jag kramade om kanten på huset med vänsterhanden och vilade geväret där på. Högra armbågen som stöd mot väggen och så avfyrade jag mina fyra skott. Bad till högre makter att jag inte skulle ha förstört någon annans tavla denna gång.

IMG_6747

Kom fram till tavlan och höll på att ramla baklänges! För att bli godkänd på det praktiska grundprovet för kulgevär måste jag klara säker kulvapenhantering och precisionsskytte sittande och stående. För sittande innebär det att placera fyra skott inom en diameter på 12 cm, för stående 17 cm. Som ni ser på bilden ovan sköt jag min serie inom en radie på 6 cm. Tillåt mig skriva det igen, för jag är så stolt: 6 cm! Pustade ut och konstaterade att hoppet fortfarande finns om att det blir en vettig skytt av mig någon gång. Yes!

IMG_6750

Hasse hade en sista överraskning åt oss. Vi traskade bort till en annan bana och vi fick veta att vi skulle få skjuta mer hagel, denna gång på rörligt mål. Lite halvmosig i huvudet, öm i axel och kind var det dags att lägga an hagelbrakaren. Vi skulle träffa en vit lapp som sitter framme på sidan av en rådjursfigur. Två skott mot samma figur och vi måste få i minst 8 hagel för att bli godkända. Det, kan jag erkänna, var inte det lättaste. Min första serie blev inga träffar, andra serien hade jag tio fina hål i pappersbiten. Det blir till att öva mer. När jag sköt ville kinden lämna kolvkammen, vilket inte är bra alls om siktet ska funka. Antar att jag blivit lite tilltufsad av det tidigare hagelskyttet och undermedvetet inte ville kramas så intimt med bössan mer. Nya tag nästa gång!

Alla var så himla tappra och duktiga denna dag. Många hade aldrig hållit i ett vapen tidigare och gjorde så himla bra ifrån sig. I vissa fall såg det ut som om de inte gjort annat än att skjuta gevär i hela sina liv! Och jag fick sådan mersmak på det här med krutlukt, rekyler och hörselkåpor att jag måste till en skjutbana i helgen. Som tur är har jag lyckats locka med min sambo Carl till Huddinge Jaktvårdsförenings skyttebana i helgen. På lördag smäller det. Igen.