Kära jaktdagbok #10: En enda träff på min måltavla

Jag har skjutit hagelgevär mot lerduva en gång innan. Det var tidigt i somras på Rosersbergs Jaktskytteklubb med min kompis Max. Jag var noga med att jag skulle få en fin första upplevelse då, utan stress och rädsla. Det var första gången jag höll i ett riktigt vapen. Innan hade jag bara skjutit på Gröna Lund och då förstod jag inte alls vad som menades med att sikta, så jag bara sköt och hoppades på det bästa. En teknik som inte är tillämpbar när det kommer till jakt. Då på Rosersberg fick jag ett väldigt varmt välkomnande. Skytteledarna som var på sportingbanan instruerade mig tålmodigt och pedagogiskt genom mina första skott mot lerduvorna. Jag träffade två av kanske femton totalt. Till slut var jag så öm i axeln av rekylen, slut i armarna för jag spände mig så och min hjärna kändes som mos. Det var lika bra att avsluta för dagen. Hela sommaren gick utan ett enda besök på skyttebanan.

Men nu var det äntligen dags för första övningsskyttet med jägarskolan. Fick skjuts med min nya jägarkompis Malin till Roslagens Jaktskytteklubb en bit från Norrtälje. Där skulle vår lärare Hasse Wallin möta upp och lära oss skjuta både hagel och kula. Vi var ett förväntansfullt gäng som klev ur bilarna på parkeringen. Natten hade varit kylig och gräset var fullt av dagg. Det såg ut att bli en fin dag. Solen strålade från en klarblå himmel och vi var alla laddade.

Här ser vi nästan hela gänget. Från vänster: Lucas, Erik, Stefan, Carl, läraren Hasse och Malin. Vi började med lerduveskytte. En efter en fick vi testa att skjuta och det gick bra för alla. Jag tycker att det märktes när det ”klickade till” för folk. De första skotten folk sköt var ofta missar, men efter ett par försök var det som om något föll på plats. En efter en splittrades duvorna och vi applåderade varandras framgångar. Det var fin stämning på banan. Det gick bra för mig också, som mest sköt jag tre duvor i en följd. Annars spridda träffar här och där. Känner dock att jag behöver öva betydligt mer för att jag ska känna mig säker på skyttet.

Lucas, Erik och Fanny tittar uppmärksamt på när Malin ska skjuta.

Malin visade sig vara en riktig talang på det här med hagelskytte och riktigt pulveriserade vissa duvor. Pang. Poff. Så sprängdes duvan när hon sköt.

När alla skjutit två omgångar och ätit lunch i det vackra vädret var det dags att inta kulskyttebanan. Vi skulle få skjuta kaliber .22 sittande och stående med jägarmässigt stöd (alltså med stöd mot ett träd, vägg eller skjutkäpp). Tavlorna står 80 meter bort, precis som de kommer att göra på skytteprovet i december. Vid sittande skyttet fick jag inte riktigt till någon bra position. Kikarsiktet svajade vid minsta lilla andetag och det kändes skakigt. Jag fick iväg mina fyra skott och när alla skjutit klart var det dags att stega fram till tavlorna för att se hur det gick. På min tavla var det ett hål. Ett enda hål. Jag hade en sketen träff på fyra skott. Hur är det ens möjligt? Lärar-Hasse kom fram och sa att jag skulle försöka hålla mig till min tavla och inte skjuta på andras. Tydligen hade jag skjutit på någon annans tavla! Jag kände mig allt annat är framgångsrik.

Så gick vi vidare till stående skytte med jägarmässigt stöd. Här ser vi Stefan in full action. Eftersom Stefan är vänsterskytt fick han använda stolpen där, medan vi högerskyttar fick trycka upp oss mot stugväggen ni ser till höger om Hasse. Det var inte helt lätt att hitta en bekväm ställning, men jag upplevde det stående skyttet lättare. Jag kramade om kanten på huset med vänsterhanden och vilade geväret där på. Högra armbågen som stöd mot väggen och så avfyrade jag mina fyra skott. Bad till högre makter att jag inte skulle ha förstört någon annans tavla denna gång.

Kom fram till tavlan och höll på att ramla baklänges! För att bli godkänd på det praktiska grundprovet för kulgevär måste jag klara säker kulvapenhantering och precisionsskytte sittande och stående. För sittande innebär det att placera fyra skott inom en diameter på 12 cm, för stående 17 cm. Som ni ser på bilden ovan sköt jag min serie inom en radie på 6 cm. Tillåt mig skriva det igen, för jag är så stolt: 6 cm! Pustade ut och konstaterade att hoppet fortfarande finns om att det blir en vettig skytt av mig någon gång. Yes!

Hasse hade en sista överraskning åt oss. Vi traskade bort till en annan bana och vi fick veta att vi skulle få skjuta mer hagel, denna gång på rörligt mål. Lite halvmosig i huvudet, öm i axel och kind var det dags att lägga an hagelbrakaren. Vi skulle träffa en vit lapp som sitter framme på sidan av en rådjursfigur. Två skott mot samma figur och vi måste få i minst 8 hagel för att bli godkända. Det, kan jag erkänna, var inte det lättaste. Min första serie blev inga träffar, andra serien hade jag tio fina hål i pappersbiten. Det blir till att öva mer. När jag sköt ville kinden lämna kolvkammen, vilket inte är bra alls om siktet ska funka. Antar att jag blivit lite tilltufsad av det tidigare hagelskyttet och undermedvetet inte ville kramas så intimt med bössan mer. Nya tag nästa gång!

Alla var så himla tappra och duktiga denna dag. Många hade aldrig hållit i ett vapen tidigare och gjorde så himla bra ifrån sig. I vissa fall såg det ut som om de inte gjort annat än att skjuta gevär i hela sina liv! Och jag fick sådan mersmak på det här med krutlukt, rekyler och hörselkåpor att jag måste till en skjutbana i helgen. Som tur är har jag lyckats locka med min sambo Carl till Huddinge Jaktvårdsförenings skyttebana i helgen. På lördag smäller det. Igen.